Något som jag visste att jag skulle gå igenom var hemlängtan. Det börjar komma och gå med dagarna nu. Inte så att jag mår dåligt på något sätt men jag måste erkänna att dom har dagarna har varit lite mer av en "hemlängtans fas", eller hur jag ska säga det. Jag trodde att jag skulle sakna allt mindre, jag trodde liksom att det skulle vara lättarna än vad det är. Det är inte som att jag gråter men det är någon som liksom saknas bredvid mig. Det känns bara lite tomt. 

 

Det är bara tanken på att vara borta från mina vänner och familj. Att liksom vara flera timmar bort, på andra sidan atlanten och inte alls vara nära dom på något sätt alls, och när jag pratar med dom känns det ändå som att jag är lite närme men sedan efter samtalet så inser jag att jag är fortfarande är så långt borta. 

 

Och sedan slår tanken att jag är faktiskt ensam här. Med en familj som jag bara kännt i nu två månader, att jag har bott här i två månader. Att dom välkomnade mig med öppna händer och behandlade mig som en av dom. Men det är fortfarande en helt annan sak. Dom känner inte mig som mina vänner eller min familj i Sverige gör, det är småsaker som påminner mig om hur lite dom faktiskt vet. Efter detta år kommer dom känna mig utantill. Dom kommer veta exakt hur jag är och mer om min bakrund men just nu känns det lite som att jag är en främling och dom är också det. Jag känner dom, men jag vet inte alls om dom. 

 

Jag säger inte det här för att någon ska tycka synd om mig, och jag mår inte dåligt alls. Bara något jag måste få skriva av mig när jag känner för det. Något som alla som gör det jag gör kommer gå igenom, och det är något jag faktiskt måste stå ut med. Det kommer bli svårare och det kommer också bli lättarna. Men just nu är det lite i mellan båda sidorna. Jag känner mig lite borta.