Jag är en tjej, på sexton år. Sexton år har jag left med min familj, vänner, dagliga rutiner och allt. Jag har umgåst med vänner jag känt sedan jag var 1 år och lärt känna otroligt många nya under tiden. Jag har left i samma rutiner varje dag, gick i samma skola som mina närmasta vänner, gick till skolan varje dag med samma peroner. Gick ut på helgerna med samma personer. 

 

Jag är bara sexton år, och jag tyckte redan då att jag behövde en förändring. Sexton år och att ta det beslutet är skärmmande, stort, annorlunda. Jag bestämde mig för att flytta bort i ett år, i en ny familj, nya vänner. Ett år, det är ganska länge att vara borta från sitt liv. Det är ett stort beslut. Jag lämnde allt bakom mig, och behöve bokstavligen börja om från början när jag kom hit. Behövde lära känna min nya familj, behövde lära känna nya vänner, från ruta 0 började jag.

 

Det känns så jädrans annorlunda ändå. Liksom, dom jag känner här skulle jag aldrig ha lärt känna annars. Familjen jag bor hos, är som min familj. Alla mina närmsta vänner här, om jag aldrig hade åkt utbytesår skulle jag inte ens veta vilka dom är och det är så jädrans svårt att föreställa sig nu. Detta har förändrat mitt liv och faktiskt mig också. 

 

Jag vet inte riktigt om någon förstår hur detta känns, kanske bara jag och dom som är på ett utbytesår. Jag lämnade allt och gav mig ut själv. Jag visste inte vilka av mina vänner som jag skulle hålla kontakten med när jag var borta, och helt ärligt finns det många av mina vänner där hemma som jag knappt pratar med längre ända sens jag åkte hit. Det är synd. Sexton år, och jag gör något som kanske är mer än vad någon kommer göra i sitt liv, känns det som.