Jag minns när jag bara tänkte på att åka utomlands i ett år, att det skulle vara en otrolig rolig och spännande upplevelse att leva i ett annat land, i en annan familj. Jag minns också när jag började prata seriöst med mina föräldrar om att faktiskt åka och första mötet jag hade med STS.
Det var ett år sen.
Jag minns att jag laddade ner en app på min mobil där jag kunde se hur många dagar det var kvar. Jag minns att det var över 150 dagar kvar. När det var 99 dagar kvar tyckte jag det var nära. Paniken började stiga när det stod 20 dagar kvar. Och nu är jag här. det är -15 dagar sen. Nu är jag faktiskt här.
Har själv inte riktigt insett det, jag är så bekväm i min familj och så glad att jag faktiskt inte alls tänker på hemlängtan. Jag säger inte att jag inte saknar mina vänner och familj, för jag saknar dom mycket. Men jag är för lycklig och glad, att jag varken vill eller låter mig själv lägga ner tid på att må dåligt över det. Jag har velat detta så länge, och nu är jag här. Jag tänker inte låta min hemlängtan förstöra något av detta.
Jag minns att jag trodde att jag inte skulle komma överäns med familjen. Som ni kanske vet lever jag i en familj med en mor, far, son och dotter. Jag var orolig hur dom skulle behandla mig. Jag minns att jag var orolig om jag ens skulle kunna vara mig själv bland dom.
Men denna familj har gjort allt så mycket bättre. Jag kan inte önska mig en bättre. Jag känner mig bekväm, dom behandlar mig som en av dom och det gör mig så glad. Kan inte önska mig något bättre faktiskt. Dom välkomnade mig med varma händer och det gjorde allt så mycket bättre.
Året har bara börjat, alla som har varit utbytesstudent säger att den andra halvåret är det bästa. Det är redan hur bra som helst, jag undrar bara hur otroligt amazing det andra halvåret kommer vara.
Som sagt, året har bara börjat. Och ser fram emot allt som kommer hända.
Kommentarer
Postat av: Linnea
Jag minns när jag bara tänkte på att åka utomlands i ett år, att det skulle vara en otrolig rolig och spännande upplevelse att leva i ett annat land, i en annan familj. Jag minns också när jag började prata seriöst med mina föräldrar om att faktiskt åka och första mötet jag hade med STS.
Det var ett år sen.
Jag minns att jag laddade ner en app på min mobil där jag kunde se hur många dagar det var kvar. Jag minns att det var över 150 dagar kvar. När det var 99 dagar kvar tyckte jag det var nära. Paniken började stiga när det stod 20 dagar kvar. Och nu är jag här. det är -15 dagar sen. Nu är jag faktiskt här.
Har själv inte riktigt insett det, jag är så bekväm i min familj och så glad att jag faktiskt inte alls tänker på hemlängtan. Jag säger inte att jag inte saknar mina vänner och familj, för jag saknar dom mycket. Men jag är för lycklig och glad, att jag varken vill eller låter mig själv lägga ner tid på att må dåligt över det. Jag har velat detta så länge, och nu är jag här. Jag tänker inte låta min hemlängtan förstöra något av detta.
Jag minns att jag trodde att jag inte skulle komma överäns med familjen. Som ni kanske vet lever jag i en familj med en mor, far, son och dotter. Jag var orolig hur dom skulle behandla mig. Jag minns att jag var orolig om jag ens skulle kunna vara mig själv bland dom.
Men denna familj har gjort allt så mycket bättre. Jag kan inte önska mig en bättre. Jag känner mig bekväm, dom behandlar mig som en av dom och det gör mig så glad. Kan inte önska mig något bättre faktiskt. Dom välkomnade mig med varma händer och det gjorde allt så mycket bättre.
Året har bara börjat, alla som har varit utbytesstudent säger att den andra halvåret är det bästa. Det är redan hur bra som helst, jag undrar bara hur otroligt amazing det andra halvåret kommer vara.
Som sagt, året har bara börjat. Och ser fram emot allt som kommer hända.
Ohh vad skönt att höra! Saknar dig min vän! Men det låter amazing!!!
Trackback
